Skånska kolgruvor 2010

bildtext fotograf	bildtext fotograf	bildtext fotograf	bildtext fotograf
bildtext fotograf	bildtext fotograf	bildtext fotograf

Industriarvet måste upplevas på plats och med en stor portion nyfikenhet. När jag började på den tvååriga utbildningen i Byggnads- och industriminnesvård 2003 var jag intresserad av hur man byggde hus förr i tiden. Att jag var teknikhistoriskt intresserad hade jag ingen aning om och min första fråga när Bengt Spade dök upp som föreläsare i ämnet industrihistoria var ”Varför ska man intressera sig för det här?”. Men han visste vad han behövde göra för att väcka vår nyfikenhet. Han körde runt oss till några av de närmaste anläggningarna – Västerås Ångkraftverk och Ramnäs valsverk – och hela klassens var plötsligt mer intresserade. På första grupparbetet skulle vi förstå oss på mystiska kanaler, gropar och dammar runt en gammal gruva utanför Hjulsjö. Där i skogen väcktes vår nyfikenhet. Vi hittade rester av trätuber och rester av turbiner på botten av djupa gropar. Utan förkunskaper lyckades vi lista ut hur man, innan gruvan elektrifierades, använt vattnets kraft för att driva den ena mekaniska anordningen efter den andra. Vår nästa uppgift var att förstå oss på Trångsfors kraftstation från 1899. Hur gick det till när vatten togs in och omvandlades till elektricitet? Efter fyra grupparbeten var vi industriarvsnördar hela bunten och sedan vår examen 2005 har klassen träffats på klassresor två gånger om året för att besöka industrihistoriska anläggningar runt om i landet, fascinerade av mystiken, skönheten, produktionen och tekniken. Vad sjutton tillverkade man här? Hur gick det till?